Josefine Jutman

Distans när den är som värst

Ibland är jag väldans positiv och tänker att detta inte varar föralltid och att jag klarar ju allt. Men andra dagar kommer som ett slag i ansiktet och jag blir helt apatisk. Orkar inte göra en enda rörelse utan honom vid min sida. För det mesta har det gått bra hittills, jag har hållt mig sysselsatt för att slippa tänka, och det har varit en fungerande strategi för mig. Men jag har alltid en klocka som räknar ner i mitt huvud då jag vet att jag får träffa honom igen, så när man planerat in en dag och man har längtat ihjäl sig efter den och så går det inte. Då lägger jag ner rubbet. Jag känner mig fruktansvärt ensam i mellanåt då jag har en människa som jag behöver för att fungera. Och nu finns det inget flyg då vi skulle ha setts och inte tidigare heller. Men räknar med att ett mirakel inträffar så att det får gå på något annat sätt, för jag blir så ledsen och arg på samma gång att min vardag skiter sig totalt. Jag har mitt allt så långt borta, men ändå så nära och det är det mest frustrerande som finns i världen. Det här händer bara för att reta mig. 

19 mars 2014 16:26 | Love |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas